TRODDE JAG VAR EN ENSAMVARG
Har alltid trott att jag var en ensamvarg, att jag inte klarar av sällskap allt för länge. Nu sitter jag här ensam, i min nya lya och allt är så tyst. Funderar och kommer på att enda anledningen till att jag kör iväg människor eller tackar nej till tillställningar är för att jag vill gå på min diet eller inte riskera att missa en träning. Hur sjukt är inte det?
Sällskap är precis vad jag behöver, så jag lär mig att äta normalt. Inte banta och sen hetsäta. Utan äta som alla andra. Och träning behöver inte vara överdriven. Inte två gånger om dagen som jag tror är nödvändigt.
FAN VAD JAG VILL ATT NÅGON SKA SE MIG
Fan vad jag vill att någon ska se mig och berätta för mig att jag duger som jag är.
Jag vet att jag måste tro på mig själv innan jag kan tro på någon annan.
Är så trött på att få nobben. Jag vill så gärna.
Har senaste veckorna varit så öppen som möjligt för att träffa någon, men när det går åt skogen.
När jag blir sårad igen. Då vet jag inte om jag orkar. Försöker tänka att det är värt det.
Att jag lär mig på vägen. Att jag är närmare att träffa någon om jag är som jag är nu än om jag stänger in mig.
Att det kan vara värt att få känna upprymdheten även om den sedan trycks ner av sorg och övergivenhet.
Jag önskar att det kunde vara du som såg mig för den jag är, att du gillade mig.
Men vad är jag i jämförelse till dom snygga OCH roliga? Inte mycket, det vet jag.
Min insida litar jag på, men jag har inte båda delarna, och då verkar det inte gå...
ÄR DET JAG ELLER ÄR DET DU?
Jag föll pladask. Jag faller alltid pladask.
Nog för att jag då känner pirret. Att någon där ute kanske tänker på mig.
Men så är det som alltid. Är det jag som inte är tillräcklig, eller är det du som inte vågar?
Dem sa hur du såg på mig, jag tänker på det vi sa.
Men på pappret finns allt det där andra, dina andra blickar, din frånvaro.
Ett papper som ligger på bordet framför mig, som jag bara vill skrynkla ihop till en boll och kasta iväg.
Men på något sätt så får jag för mig att det är jag som skrivit det. Det är mitt fel.
Jag är inte tillräcklig för att du ska vara närvarande. Är det du eller är det jag?
