TRODDE JAG VAR EN ENSAMVARG
Har alltid trott att jag var en ensamvarg, att jag inte klarar av sällskap allt för länge. Nu sitter jag här ensam, i min nya lya och allt är så tyst. Funderar och kommer på att enda anledningen till att jag kör iväg människor eller tackar nej till tillställningar är för att jag vill gå på min diet eller inte riskera att missa en träning. Hur sjukt är inte det?
Sällskap är precis vad jag behöver, så jag lär mig att äta normalt. Inte banta och sen hetsäta. Utan äta som alla andra. Och träning behöver inte vara överdriven. Inte två gånger om dagen som jag tror är nödvändigt.
Kommentarer
Trackback
