kajsashalsoresa

Jag vet att jag måste tro på mig själv innan jag kan tro på någon annan.

Är så trött på att få nobben. Jag vill så gärna.

Har senaste veckorna varit så öppen som möjligt för att träffa någon, men när det går åt skogen.

När jag blir sårad igen. Då vet jag inte om jag orkar. Försöker tänka att det är värt det.

Att jag lär mig på vägen. Att jag är närmare att träffa någon om jag är som jag är nu än om jag stänger in mig.

Att det kan vara värt att få känna upprymdheten även om den sedan trycks ner av sorg och övergivenhet.

Jag önskar att det kunde vara du som såg mig för den jag är, att du gillade mig.

Men vad är jag i jämförelse till dom snygga OCH roliga? Inte mycket, det vet jag.

Min insida litar jag på, men jag har inte båda delarna, och då verkar det inte gå...